1600-talet
Vid början av 1600-talet (cirka 1610–1620) introducerades urglaset till uret1 och strax därefter blev det även populärt att emaljmåla både boett samt de metalliska urtavlorna.2
KONSTRUKTIONSUTVECKLING
Under första halvan av 1600-talet gjordes även ett byte i drag som brukades med fjäderhuset och snäckan. Tidigare användes en sensträng, katgut, men denna byttes ut mot en kedja.3
Andra konstrukturella förändringar är balusterformen som mot mitten av 1600-talet började brukas för verkpelarna.4 Dekoren på själva urverkets övre verkplatta blir i början på århundrandet till en genombruten sådan och trappas upp för att bli mer och mer extravagant.5 Fram till 1690, då orokloven generellt får en ram kring sin dekor, har den i stället fria spetsar.6
SPIRALFJÄDERN OCH MINUTVISAREN
År 1658 tog Robert Hooke fram en teori för fjädern som sattes vid oron och gjorde fjädern spiralformad 1660,7 något som den store matematikern och fysikern Christiaan Huygens använde i ett fickur och tog patent på år 1674.8 Detta skapade en dispyt mellan inte bara Hooke och Huygens, men också Hooke och sekreteraren av Royal Society, herr Oldenburgh, som Hooke påstod hade läckt information kring hans teori till utlandet och Huygens.9 Både Glasgow och Nelthropp skriver djupare om dispyten i sina avhandlingar, där båda ger Hooke äran kring spiralfjädern. En tredje individ, Pierre le Roy kommer senare att utveckla teorin ytterligare under 1700-talet. Med uppkomsten av spiralfjädern blev fickuret mer precist. Med undantag hade inte fickuret en minutvisare innan tillkomsten av denna fjäder,10 då urverket kan tänkas inte hade god nog precision för att göra det brukligt. Med spekulerade felmarginal på drygt 15 minuter per dag var de första mobila uren betydligt mindre pålitliga än de loddrivna vägguren.11 Introduktionen av spiralfjädern gjorde också att oron krävde mer utrymme och urverket tog generellt större plats. Kring 1675 uppkom lökformen som en standard; fickuret var nu tjockare än tidigare, för att sedan minskas allt eftersom tekniken förfinades.12
REPETERURET
År 1676 tog en engelsk präst vid namn Edward Barlow fram ett fickur med ett slagverk.13 Genom att trycka in två knappar skapades ljud när metall slog mot metall, den ena knappen repeterade timme och den andra kvart. När Barlow sen sökte att ta patent på sitt repeterverk några år senare, utvecklade den engelska urmakaren Daniel Quare ett repeterur som kunde återge timme och kvart med endast en knapptryckning. Med detta motsatte Engelska Clockmaker’s Company Barlows ansökan om patent, vilket resulterade i domstolsprövning där kungen av England gav favör till Quares mer utvecklade konstruktion och Barlows patent avslogs.14
UTSMYCKADE BOETTER
Under senare hälften av 1600-talet blev silver och koppar de vanligaste materialen att bruka, guld kom sakta att öka i utsträckning in på 1700-talet.15 Vanligt var en boett i koppar med dekor av sköldpaddskal eller liknande, tillsammans med stiftade hål. Genombruten dekor, likt den på urverket, var också vanlig; graverade naturalistiska element tillsammans med genombrutna rankor.16
CYLINDERGÅNGEN
I slutet av 1600-talet tar den engelska urmakaren Thomas Tompion fram en ny hämning, cylindergången. Denna utvecklades vid sekelskiftet 1600–1700 till att bli mer bruklig av hans lärling, urmakaren George Graham.17 Steghjulet var till en början gjort i mässing och cylindern i stål, vilket gjorde att cylindern genomgick större slitage då mässingen i steghjulet allt eftersom plockar upp mindre partiklar av stål från cylindern och sakta men säkert hackade in i denna. Detta gäller även slitage kring axeltapparna, då dessa omslöts av mässing och orons hastigare oscillation skapade en kortare livslängd. Förmågan att borra i ädelsten och då introduktionen av lagerstenen som kom med 1700-talets början behjälpte dock detta problem.18
2 Hammarlund 1904, s. 22; Åstrand 1980, s. 46.
3 Nelthropp 1873, s. 86; Schaeder 2003, s. 20; Usher 1929, s. 273.
4 Schaeder 2003, s. 24.
5 Schaeder 2003, s. 23.
6 Schaeder 2003, s. 25.
7 Glasgow 1885, s. 18, 205–206; Hammarlund 1904, s. 24; Nelthropp 1873, s. 86, 190; Usher 1929, s. 282.
8 Schaeder 2003, s. 108; Åstrand 1980, s. 56.
9 Glasgow 1885, s. 205–206; Hammarlund 1904, s. 24; Nelthropp 1873, s. 190; Usher 1929, s. 282.
10 Schaeder 2003, s. 24; Åstrand 1980, s. 56.
11 Nelthropp 1873, s. 139; Usher 1929, s. 273–275.
12 Åstrand 1980, s. 79.
13 Glasgow 1885, s. 19; Hammarlund 1904, s. 28, 94; Nelthropp 1873, s. 87, 181.
14 Glasgow 1885, s. 19–20; Nelthropp 1873, s. 181–182.
15 Åstrand 1980, s. 79.
16 Åstrand 1980, s. 84.
17 Glasgow 1885, s. 20, 126; Hammarlund 1904, s. 26; Nelthropp 1873, s. 92, 152; Pipping 1995, s. 25; Schaeder 2003, s. 117; Åstrand 1980, s. 56.
18 Glasgow 1885, s. 129; Nelthropp 1873, s. 157–158.