1700-talet
Detta århundrande såg många stora framsteg mot att bli det fickur vi känner igen idag. När fickuret nu blev tunnare flyttade den till fickan, fäst via en kedja. Den kallades därför byxsäcks-Uhr i Sverige under denna tid, något som kan ses i Pehr Printz bok Försök til en historisk bekrifning, om wägg och byxsäcks-uhr, deras olika skapnad och inrättning, ordsakerne til deras mer eller mindre ordenteliga gång […] vars tolkning kan hittas bland bilagorna i slutet av denna bok. Vid mitten av 1700-talet blev det även modernt med en châtelaine för att bära uret och dess urnyckel.1
Strax innan 1700 hittar Nicolas Fatio de Duillier från Genevé ett sätt att borra i ädelstenar och bruka dessa som lager till urverkets tapphål. När han inte fann någon lycka hos de franska urmakarna tog sig de Duillier till London där han år 1704, tillsammans med två franska bröder samt hedersurmakare av engelska Worshipful Company of Clockmakers, Pierre och Jacob de Beaufré, sökte patent på lagerstenens bruk för fickur.2 De blev beviljade patenten i upp till 14 år men försökte senare samma år att förlänga och utvidga patenten till även mer vanliga stenar och motsattes då av Clockmaker’s Company.3 Clockmaker’s Company påstod att de Duilliers och bröderna de Beaufré ljög om att lagerstenen var en ny uppfinning och producerade fram bevis i form av ett äldre ur med vad som såg ut att vara en klar ädelsten som motsten över urverkets oro. Detta gjorde att patenten avslogs och lagerstenen spreds snabbt både i Storbritannien och på kontinenten. Det var inte förrän i mitten av 1800-talet som urverken som användes som bevis åter undersöktes, efter att det legat inlåst hos kompaniets mästare, och det kom fram att den så kallade motstenen egentligen visar sig vara i glas och ditsatt i efterhand i ett försök att likna en lagersten.4
Det finns även bevis för att tanken att använda ädelstenar för att minska friktionen i fickur ligger hos Huygens, där i hans bok från 1673, HOROLOGIVM OSCILLATORIVM: SIVE, DE MOTV PENDVLORVM AD HOROLOGIA APTATO DEMONSTRATIONES GEOMETRICÆ, nämner hur onödig friktion kan undvikas genom att bruka en flat diamant i änden av axeltappen; en typ av motsten.5
Med flera utvecklingar som förfinat fickuret och då gången är det som reglerar takten i ett ur lades nu fokuset för precisionen på just denna del av urverket. Samtidigt presenterades flertalet belöningar för den som kunde utläsa longitud inom ett visst avstånd,[X Åstrand 94. Hammarlund 36.] där flera siktade in sig på att klara av uppgiften genom att skapa en gång som håller tiden och inte ruckas för mycket av havets oroliga vatten. Dessa två faktorer gjorde att flertalet gångar utvecklades under 1700-talet.
VILANDE ANKARGÅNGEN
Den första är en variation av den ankargång som var populär bland stationära urverk med pendel. Det är franska abboten Jean de Hautefeuille som är upphovsman för denna gång år 1722.7 Detta är föregångaren till den fria ankargången som är vanlig idag och också kom fram under 1700-talet.
DUPLEXGÅNGEN
Två år senare, 1724, tas duplexgången fram. Flera namn är tillskrivna denna gång; Hooke sägs vara den som tog fram idén kring slutet på 1600-talet, den franska urmakaren Jean-Baptiste Dutertre förbättrade sedan denna gång som bestod av två oror och franska urmakaren Pierre Le Roy förbättrade denna åter igen några år efter då den anpassas till att sitta i fickur och brukar endast en oro.8
FRIA ANKARGÅNGEN
Kring 1750 tog den engelska urmakaren Tomas Mudge fram den fria ankargången som vi ofta ser i dagens urverk,9 dock utan hävstenar på ankaret som tillskrivs Abraham Louis Breguet runt år 1800.10 Trots att den togs fram i mitten av 1700-talet, utvecklades vid 1800, blev den inte brett använd förrän under senare halvan av 1800-talet.11 Den brukades då i två varianter: den engelska spetstandstypen och den schweiziska klumptandstypen.
KRONOMETERGÅNGEN
Men åter till 1700-talet och dess gångutveckling, nu den omtalade kronometergången. Principen för kronometergången togs fram av Pierre Le Roy år 1747,12 engelska urmakaren John Harrison bygger sedan år 1761 ett skeppsur i form av en kronometer som mäter tiden med stor precision. Kronometergången kommer sen till fickuren genom engelska urmakaren John Arnold som får patent på sin kronometergång kring år 1780.13 Denna förbättras några år senare av engelska urmakaren Thomas Earnshaw och blir lik den kronometergång vi använder idag.14
1700-talets uttrycksfulla och modellerade dekor passade inte väl för fickur som ska få plats i fodral, därför började dubbla boetter användas i större omfattning och mycket av dekoren flyttades från inner- till ytterboetten. Ytterboetten började också tillverkas i urets material och guld i stället för den brons det oftast var i under 1600-talet.15 Trots att graverade urtavlor i metall var väldigt populärt i England, kom den vita, emaljerade urtavlan att dominera efter 1720. Emaljering var också väldigt vanligt på både inner- och ytterboett, då i form av figurer, scener och landskap.16
Den genombrutna dekoren som tidigare tog fart under 1600-talet når under 1700-talet sin topp i extravagans, för att sedan tonas ner återigen.17 Detsamma gäller orokloven och dess klacks vingar som i England ökar i storlek18 och kring år 1750 går den från att vara genombruten till att i stället vanligast bestå i graverat, massivt material.19 Mot slutet av 1700-talet blir sen de balusterformade verkpelarna i stället till släta sådana med vulst eller rand.20
BRYGGAN & DET TUNNA FICKURET
Fransmannen och urmakaren Jean-Antoine Lépine förändrade hur fickurverken i framtiden skulle se ut. Kring år 1775 tog han fram en ersättning till den övre verkbotten, nämligen bryggorna. Med detta tog han även bort snäckan och satte kugghjulständerna direkt på fjäderhuset.21 Detta medgav även att oron kunde flyttas ner till att vara i höjd med löpverket och gjorde att fickuret kunde göras mycket tunnare.22
Denna eliminering av snäckan kan tänkas ha återbringat problemet med en avtagande kraft hos drivfjädern över tiden, men passade nämligen väldigt väl med cylindergången; steghjulets vilande tand mot cylindern agerade kompensation för drivfjäderns kraft och skillnaden mellan de två lägena var omärkbara.23
DEN CYLINDRISKA SPIRALFJÄDERN
Arnold tog 1774–1775 fram och patenterade en cylindrisk spiralfjäder, något som idag fortfarande används till kronometrar.24 Arnold skapade denna spiralfjäder med intentionen att varje vibration av fjädern skulle vara lika lång som den andra, en så kallad isokron egenskap av fjädern.25
2 Frederick James Britten, Old Clocks and Watches & their makers, being an historical and descriptive account of the different styles of clocks and watches of the past, in England and abroad, to which is added a list of ten thousand makers (London, B. T. Batsford, 1904), s. 531; Glasgow 1885, s. 20, 110; Hammarlund 1904, s. 25–26, 94; Ethos Watches, Jewels In Watch Movements: Their Purpose In Timekeeping Functionality, 27/9 2017, https://www.ethoswatches.com/the-watch-guide/education-jewels-mechanical-watch-movements/ [hämtad 2023-02-17]; Sven Kjellberg (red.) 1955, s. 46; Alvin Kleeb, "Watch Jewels of the Past", Gems & Gemology 8:1 (1954), s. 3–5; Nelthropp 1873, s. 92–93, 237.
3 Britten 1904, s. 531–532; Glasgow 1885, s. 111; Andrew Hildreth, How did watches come to have jewels in their movements? An unexpected tale of 18th century skullduggery, 31/3 2019, https://www.esquire.com/uk/watches/a33817047/why-watches-have-jewels-in-movements/ [hämtad 2023-01-23]; Kleeb 1954, s. 4; Nelthropp 1873, s. 238.
4 Britten 1904, s. 532; Hildreth 2019.
5 Christiaan Huygens, Horologivm oscillatorivm: sive, De motv pendvlorvm ad horologia aptato demonstrationes geometricæ (Paris: F. Muguet, 1673), s. 159.
6
7 Glasgow 1885, s. 179; Hammarlund 1904, s. 27; Nelthropp 1873, s. 165–166.
8 Glasgow 1885, s. 137; Hammarlund 1904, s. 26; Nelthropp 1873, s. 94; Schaeder 2003, s. 162.
9 Glasgow 1885, s. 24, 180; Hammarlund 1904, s. 27, 95; Pipping 1995, s. 25.
10 Glasgow 1885, s. 180–181; Hammarlund 1904, s. 27.
11 Glasgow 1885, s. 180; Pipping 1995, s. 25.
12 Glasgow 1885, s. 155.
13 Glasgow 1885, s. 24–25, 155; Hammarlund 1904, s. 36, 95; Schaeder 2003, s. 176.
14 Glasgow 1885, s. 155–156; Schaeder 2003, s. 176.
15 Åstrand 1980, s. 79, 84.
16 Åstrand 1980, s. 84–86.
17 Schaeder 2003, s. 23.
18 Schaeder 2003, s. 25, 28.
19 Schaeder 2003, s. 26.
20 Schaeder 2003, s. 238.
21 Hammarlund 1904, s. 27; Hautehorlogerie, Jean-Antoine Lépine, u.å., https://www.hautehorlogerie.org/en/watches-and-culture/watchmaking-knowledge/encyclopedia/jean-antoine-lepine [hämtad 2024-04-18]; Nelthropp 1873, s. 101; Åstrand 1980, s. 95.
22 Hautehorlogerie, Jean-Antoine Lépine; Åstrand 1980, s. 95.
23 Glasgow 1885, s. 131–134.
24 Glasgow 1885, s. 25–26, 208; Hammarlund 1904, s. 95; Nelthropp 1873, s. 204–211; Schaeder 2003, s. 176.
25 Glasgow 1885, s. 25–26; Nelthropp 1873, s. 204–211.