Boken av Upplysning
1. Viskningen inom
§1. Det hände en gång när jag mediterade över saker som är. Mina tankar reste sig till en ny nivå, min kropps sinnen hölls tillbaka - precis som män som är nertyngda av trötthet efter ett mål mat eller från utmattad kropp.
Jag trodde en Varelse större än väldig, i storlek och bortom gränser, kallade ut mitt namn och sade, "Vad önskar du höra och se, och vad har du i förstånd att lära och veta?"
§2. Och jag svarade, "Vem är du?"
Han sade, "Jag är Allt, Tid och rum, Allfadern, Sinne av allmästarskap; Jag vet vad du önskar, son av mig, och jag är med dig överallt."
Jag svarade, "Jag längtar efter att lära mig saker som är, att förstå dess natur och att lära Gudomlighet. Detta är," sade jag, "Vad jag önskar höra."
Han svarade mig tillbaka, "Håll i ditt hjärta allt du önskar veta, så ska jag lära dig."
§3. Också med dessa ord ändrades Hans aspekt och genast i ett ögonblick, öppnades allt framför mig och jag såg en oändlig Vision, allt blev till Ljud - ljuvt, glädjande Ljud. Och jag blev transporterad.
Men snart kom Mörkret att läggas över delar av det, enormt och tyngande, lindandes i buktiga veck så att jag trodde den tog formen av en orm.
Sedan ändrades Mörkret till en sorts Däven Natur, runt kastad bland kraften av ord, vällandes rök som från en eld, jämrade ett klagande som ej kan beskrivas.
Efter det, kom det fram ett oartikulerat skri från denna, som om det var en Röst av Eld.
§4. Ut från Ljudet, lades ett Heligt Ord ner på den Naturen. Men Ordet stoppades innan den nådde Kärlek, och Tonen kastades mot det som var utom Intet. Och uppåt till höjden från den Dävna Naturen hoppade smutsig Eld fram; lönn var den, också hastig och aktiv. Luften, den också i lönda, följde efter Elden; ut från Jord-och-Vatten reste sig Elden så att den verkade hänga därifrån.
Men Jord-och-Vatten stannade minglandes med varandra så att Jord från Vatten ingen kunde särskilja. Fortfarande var de rörda över att höra den genomsyrande resonansen av Ande-Ordet och lade sig i icke-sömn fölr att vänta på Tiden som skulle komma tillbaka.
§5. Sedan sade Allfadern till mig, "Förstod du denna Vision och vad den menar?"
"Nej, men det önskar jag veta." Sade jag.
"Det Ljudet," sade han, "är jag, din Skapare, Världsröst, Evighet, före Däven Natur som kom från Mörkret; Ljus-Ordet som kom från Sinnet av Tri-titanen, skapad från Torn-av-tre i Vitt Ljus. Tiden som förbrukades av den oundvikliga händelsen."
"Vad mer?" Sade jag.
"Vet att det du ser och hör inom dig är Faderns Ord; men Känslan är Titan-son. Icke-separerade är de från varandra; endast i deras sammanfogning är Livet levande utan tid."
"Tack till dig," sade jag.
"Så, förstå Tonen och Tiden," svarade Han, "och bli dess vän."
§6. När han talade så, hörde jag i Sinne Ljudet, men nu i Styrka ingen man kunde överrumpla, och Kosmos växte bortom alla gränser. Att Elden var omgiven av en synnerligt mäktig Kraft, nu dämpad, och kommit till ett stillestånd.
Och när jag såg dessa saker förstod jag förnuftet av Allfaderns Ord-ton.
§7. Men när jag var i stor förundran, sade Han till mig igen, "Du såg precis i ditt Sinne den Arketypiska Formen vars varelse är innan början och utan slut. Titan av en-i-tre; Kärlek, Tid och lömsk Oundviklighet." Så sade han till mig, Allfadern.
Och jag sade, "Från när har då Naturen sin början?"
Till detta gav Han svar, "Från Rörelse av Linjer. Naturen stod i höjd med Tonen, och blickandes över Vackra Kosmos kopierade Förrädaren detta, gjorde Kärleken till ett kosmos genom hennes egna element och födelsen av själar.
"Innan detta var Titan-Sinnet både man och kvinna, som Ljud och Liv existerade. Sann-linjen bringade fram Platsen för att ge saker form, som Titanen var av det som finns och inte, formades Sju Kroppar som sammanfogade det kosmos som känslan kan se. Män kallar deras härskande Öde."
§8. "Men när Linjen bröts och Tonen förkastades, tog Lögnaren raka vägen från de underkastade elementen och bröt Titanens Förnuft mot Naturens rena formation och blev-till-ett med det Formade Sinnet; för det var samman-grundat med det. Och Naturens underkastade element lämnades därför förnuft-tappade, för att låta vara ren material. Natur-som-mantel bars av Händelsen och ondsint vridande av Öden."
§9. "Sedan, den ny-formade Världen (nu-till-ett med lönn-kärlek), omgav sfärerna och spinner dem med hans virvlande ord, han satte formationer i rörelse och lät dem vridas från en gränslös början till ett oändligt slut. För att cirkulationen av dessa sfärer börjar där det slutar, som Lögnen önskar.
"Och från de underkastade elementen tog mantlad Natur fram förnuft-tappade liv; för han sträckte inte ut Förnuftet till dem. Luften tog fram de bevingade-taun-fjäll; VAttnet tog fram det som simmar, och Jord-och-Vatten separerade sig, som Lygens vilja. Och från hennes falska-famn producerade Jorden det liv hon hade, fyra fotade ting och reptiler; bestar både vilda och tama."
§10. "Men Allfaderns Ton, som är andra på sidan av Liv och Ljud, tog fram Människan samman-lika till Hans själv, med vilken Han sträckte sin tid, då de var Hans barn; för han var förfärligt vacker bortom like, Bilden av hans Fader. I sanning, Titanen såg chansen för att få Linjen åter rak, detta är Syftet ni finner. Över-och-inom gavs Människan Hans egna formationer."
§11. "Då, han som har den kompletta auktoriteten över allt levande i kosmos och över dess irrationella liv, böjde sitt antikte nedåt genom Harmonin, brytandes genom dess styrka, och visade till den underkastade Naturen Titanen skäliga form.
"Och när hon såg den Formen av skönhet som aldrig släcker törsten, och han som nu innehöll inom sig själv varje energi av Sju Kroppar liksom Evighetens egen Form, log hon med kärlek en gång glömd; för det var som om hon sett bilden av Människans skäligaste form ovan hennes Vatten, hans skugga på hennes Jord.
"Han i sin tur behöll formen så till han själv, existerade i henne, i hennes Vatten, älskade den och vilja den att leva i det; och med viljan kom aktion och så livliggjorde han formen avsaknad förnuft.
"Och Naturen tog föremålet för hennes kärlek och band sig helt runt honom, och de var bundna för de var älskare."
§12. "Och detta är varför bortom alla varelser på Ea, mantel-av-lögn, är människan tvådelad; dödlig genom sin kropp, men genom essensen av Titan-försvunnen odödlig.
"Dock dödlös och övertagen av inflytande över alla, fortfarande lider han som en dödlig gör.
"Därför, dock över Harmoni, inom Harmoni har han blivit en slav. Dock man-kvinna, som från en Fader man-kvinna, och dock han är sömnlös från en sömnlös Fader, fortfarande är han överkommen av sömn."
§13. Från detta sade jag, "Lär mig visade, Å Sinne mitt, för jag själv är också tagen av Ordet."
Allfadern sade, "Detta är mysteriet jag har gömt till denna dag.
"Naturen omfamnad av Människan bringade fram ett under å så vackert. För då han hade naturen av de Sju Endräkt, de, som jag sade till dig var gjorda av Kärlekston - Naturen väntade inte, men omedelbart bringade fram sju i liknelse till naturen av de Sju, man-kvinnor och rörande i luften."
Från detta sade jag, "Å Allfader, nu är jag så fylld med enorm lust och längtar efter att höra; spring inte i väg."
Allfadern sade, "Håll din tunga, för ännu har jag inte brett ut den första diskursen framför dig."
"Se! Jag är stilla." Sade jag.
§14. "På så vis, som jag har sagt, kom generationen av dessa sju att passera. Jord var som kvinnan, hennes Vatten fyllt med längtan; mognad tog hon från Elden, ande från Intet. Naturen därför bringade fram ramar som skulle passa formen av Människan.
"Och Människan från Ljud och Liv ändrade till själv och sinne - från Liv till själv, från Ljud till sinne.
"Och därför fortsatte alla känslo-världens delar tills perioden av deras slut och nya början."
§15. "Lyssna nu på resten av diskursen som du så längtar efter att få höra.
"Periodens början slutade, förbindelsen som band dem alla var lossad av Titanens Vilja. För alla var i början man-kvinna, vid samma tidpunkt då Människan separerade vid Vridning av värld; några blev delvis man, några på lika sätt delvis kvinna. Och raka för en tid, Titan-paret talade ut deras Heliga Ord:
"'Öka ni i ökande, och multiplicera i myckenhet ni varelser och varelser alla; och människa har Sinne i sig, låt honom lära känna att han själv är dödlös och att anledningen till död är kärlek, dock Kärlek är allt.'"
§16. "När de sade detta, Hans Första-tanke ändrade genom Öde och Harmoni deras sammansättning och deras skapelse grundades. Och så alla ting var multiplicerade i ordning med deras art.
"Och han som då hade lärt sig känns sig själv, har nått den Godhet som stiger över överflöd; men han som gnom en kärlek leds på villovägar, expenderar sin kärlek över sin kropp - han stannar vandrande i Mörker och lider genom hans sinne saker av Död och Lögn."
§17. "VAd är den stora falleringen," sade jag, "de ignoranta begår, att de ska bli berövade på dödslöshet?"
"Du verkar," sade Han, "å du, verkar inte ha gett akt till vad du hört. Bad jag dig inte tänka efter?"
"Jo jag tänker och jag minns, och därför ger jag Dig tack."
"Om du tänker på detta," sade Han, "berätta för mig: varför förtjänar de döden som är i Döden?"
"Det är för att det dunkla Mörkret är roten och grunden till den materiella ramen; från den kom den Dävna Naturen att bäras som mantel; från detta var kroppen i känno-världen sammansatt; och från denna kropp dränerar Döden Kärleken. En Oundviklighet som måste undvikas."
§18. "Rätt är din tanke, å du! Men hur 'går han som känner sig själv, mot Honom', som Titanens Ord har deklarerat?"
Och jag svarade, "Fadern av det unversella är av Ljud och Liv, från Honom var Människan född."
"Du talar väl, så här långt. Ljud och Liv är Fader-Titan och ände-av-Linje, och från Honom var Människan född.
"Om du då lär att du dig själv är av Liv och Ljud och att du råkar vara dessa, ska du återvända till Tid." Så sade Allfadern.
"Men fortsätt säga mig, Sinne mitt," ropade jag ut, "Hur ska jag komma till Tid igen, jo för Evigheten så säger: 'mannen som har Sinne i honom, låt honom lära att veta att han själv är dödslös.'"
§19. "Har inte alla män då Sinne?"
"Du säger väl, å du, som talar. Jag, Sinne, Jag finns hos alla heliga män och goda syftesfulla och nådiga män som lever fromt.
"Min existens blir ett hjälpmedel och gåendes rakt når de gnosis av alla ring och vinner Faderns Kärlek genom deras syftesfulla liv, och get Honom tack, påkallar Hans välsignelser och skanderar hymner, med avsikt mot Honom med ivrig kärlek.
"Och om de ger upp kroppen vid tidlig död, skall de med avsky för dessa sensationer, få kunskap kring vad ting de styr. Nej, det är Jag, Sinnet, som inte kommer låta det styre som befaller kroppen arbeta i dess naturliga slut. För att vara dörr-väktare betyder att jag stänger alla öppningar och klipper av mentala aktioner som skapas av basala och onda energier."
§20. "Men för de förstånds-tappade, de syndiga och depraverade, de avundsjuka och giriga, de som mord genomför och älskar gudlöshet, är jag långt borta. Jag giver min plats till den Hämnande Anden som vässar elden, plågar honom och lägger till eld över eld på honom och skyndar honom genom sina sinnen, därigenom gör honom redo för att begå fler brott så att han möter ännu större tortyr; inte heller slutar han någonsin ha aptit för det omåttliga, omättat stridandes i mörkret av den Tionde som klär sig i missvävd Ordning."
§21. "Väl har du lärt mig allt som jag önskat, Å Sinne. Och nu, ber jag, berätta fortsatt om naturen för Vägen Ovan till Tronen som den nu är för mig."
Till dett sade Allfadern, "När den materiella kroppen ska upplösas, först måste du offra kroppen själv till arbetet av ändring och därigenom ska formen du haft försvinna, och du offrar din väg i livet, frå från dess energi, till Tiden. Sensations-kroppen passerar sedan tillbaka till dess källor, blir separerade och vaknar åter som energi; och passion och lust dras tillbaka till den natur som saknar förnuft."
§22. "Också är det att människan skyndar därefter sin väg uppåt genom Harmoni.
"Till den första zonen ger han Energin av Tillväxt och Avtagande; till den andra, den nu energilösa Ondskans Anordning; till den tredje, det nu energilösa Sveket av Begär; till den fjärde, hans Dominanta Arrogans, också den energilös; till den femte, ohelig Djärvhet och Fräck Förhastighet, energilös; till den sjätte, Strävan efter Kärlek genom ondska, berövad av sin förstorade storslagenhet; och till den sjätte zonen, Fängslande Lögn, energilös."
§23. "Också, med alla energi alstringar av det harmoniska skriptet taget från honom, klädd i sin sanna Kraft, kommer han till den Natur som hör till den Åttonde, och där med de-som-finns hyllas Fadern.
"De som är där välkomnar hans ankomst med glädje; och han, gjord som de som vistas där, hör vidare de Krafter som är ovan Naturen som hör till den Åttonde, sjungandes deras prisande sånger till Evigheten i deras egna språk.
"Och sedan de, i enighet, går till Faderns hem; av deras egna själv ska de offra sig till Krafter och därigenom bli de Krafter de är i Evigheten. Detta är det goda slutet för de som har nått Gnosis - att bli en med den Kärleksfulla Evigheten.
"Varför skulle du då vänta? Måste det inte vara så, för du har nu fått allt, att du skulle vara värdig att visa vägen, för att leda den dödliga människan mot Titanen för att bli räddad?"
§24. När han sagt detta, badade Allfadern sig i Krafterna.
Men jag, med tack och välsignelse från fadern av universella Krafter, var frigjord, full av kraften Han hade fyllt mig med och full av vad Han hade lärt mig om naturen av det Stora Alltet och den högsta Visionen.
Och jag började predika till människan Skönheten av Hängivenhet och av Gnosis:
"Å ni folk, is-födda folk, ni som har gett er själva till askhord och ignorans till Titanens sanning, nyktra nu till, stoppa ert bedjande till luften och sluta bli glamorerade av irrationell sömn!"
§25. Och när de hörde kom de med en beviljan. Till den säger jag:
"Ni is-födda folk, varför har ni givit upp till Döden, medan ni fortfarande har kraften att dela Dödslöshet? Var ångerfullda, å ni, som går arm i arm med Misstag och delar säng med Ignorans; kom ut från ljuset av Mörker och ta er del i Dödslöshet, förkasta Oundviklighet och Undergång."
§26. Och några av dem med gyckel på läpparna lämnade mig, övergav sig själva till Vägen mot Döden; andra, vödjande att bli lärda, kastade sig ner vid mina fötter.
Men jag bad dem resa sig, och jag blev ledare av Vägen hem, lärde dem ord-munnen och hur och på vilket sätt de ska bli räddade. Jag planterade inom dem sättet; Dödslöst Vatten var de givna att dricka.
Och när jämnheten kom och solens alla strålar lades till ro, bad jag dem tacka Evigheten. Och när de gav ett slut till deras tackande började en ny början på slutet.
§27. Men jag nedtecknade i mitt stilla hjärta Allfaderns gåva, och med mitt varje hopp som fylldes blev jag mer än glad. För kroppens sömn blev själens återuppväckelse och stängningen av ögonen - sann syn, gravid med Godhet blev min tystnad, och uttalande av mina ord blev början av goda ting.
Allt detta befall mig från mitt Sinne, som är Allfadern, Ordet av alla mästerting, genom vilket jag blev Evigt-inspirerad och kom till Fälten av Sanning. Därför med all min själ och styrka ger jag tack till Fader-Titan.
§28. Hel är Du, Å Evighet, universums Sanna Hörn.
Hel är Du, Å Evighet, din Vilja gör sig själv perfekt genom sin egen Kraft.
Hel är Du, Å Evighet, som vill komma åt din Kärlek och skapa Linjen åter.
Hel är Du, som genom Ton skapade Allt.
Hel är Du, från vilken Naturen har aldrig skapat.
Hel är Du, mäktigare än all makt.
Hel är Du, som överskrider all överlägsenhet.
Hel är Du, Du som är bättre än allt beröm.
Acceptera mitt förnufts syftningsfulla offringar, från själ och hjärta för jag sträcker mig mot Dig, Å Du outsägliga, obeskrivliga, Vars Namn endast tystnad kan uttrycka.
§29. Ge öra till mig som ber att jag inte ska fallera Gnosis, det som är vår gemensamma börjans natur; och fyll mig med Din Styrka och med denna Nåd, att jag må ge Ton till de ignoranta av Vägen, mina Bröder och Dina söner.
För denna sak tror jag, och jag bär vittne; Jag går i Liv och Ljud. Välsignad är Du, Å Fader. Din Människa skulle vara helig som Du är hel, också Du gav han Din fulla auktoritet att bli.
Den hela hittas i delen, ODEANU.